Denna dagen ett liv. Verkligen. Vi har åkt bil i nästan åtta timmar, pausat fyra gånger – eller fem om man räknar den sista just innan vi kom fram, köpte bara lite välling och köttbullar. Vi har avverkar 430 km och jag vet inte hur många DVD-byten i den nya spelaren. Isaac ville se Cars eller Rorri, Milja ville se Teletubbies precis hela tiden.
Först satt William i baksätet, men det funkade inte. Det blev lite gnäll om bilar, vems fot som rörde vid vem, inte-peta-på-mig, inte sparka syrran, Nej-inte-sparka-skärmen!
Ändå var det inte supermycket gråt, men mer tjat. Vi kom fram åtta på kvällen med trötta, men nyfikna ungar och packade oss in i husvagnen på gården. Den sista biten av vägen var längst – de breddar ju Riksåttan i Vörå (så långt var de idag) och det blev flera stopp och väntan på trafikljusen.
Klockan fem i elva trodde jag att vi äntligen bäddat och fått alla på plats, NU sover de. Då meddelade Isaac att han bajsade, där han låg. Whee. In igen, nytt klädbyte på barn nummer två, jag satte honom på pallen i toan.
– Men det kom ju inget, sa jag till sonen, stack ut igen och hämtade pottan jag glömt i husvagnen och kom tillbaka. Där satt han, nöjd och glad i en kaka av bajs. Jag hade glömt att kolla om nåt satt fast i rumpan!
Nu är det i alla fall lugnt och tyst, vinden viner och vi hade världens vackraste solnedgång med rosa himmel. Pappa och J-syrran har fått träffa twinsen och det gick bra. Isaac var som vanligt minst blyg och satt gärna med moffa. Milja mjuknade efter ett tag. Hon måste liksom kolla först, genom att låta Isaac testa nya situationer. Det är lika på dagis. ^_^
Imorron blir det riktiga bilder, då jag orkar sätta mig vid datorn och har tid. Tack, förlåt mina barn för att jag ibland gapar som en tok. Det känns bra, men konstigt att vara här igen. Just nu är det ju annorlunda.
